Årets eldsjälar för psykisk hälsa utsedda!

Hjärnkoll Uppsala län delar varje år ut priset Årets Eldsjäl för psykisk hälsa. Priset går dels till en person från föreningslivet som gjort goda insatser under innevarande år, dels till en representant från professionen som inom Uppsala län visat ett stort engagemang för området psykisk hälsa.

Nu är 2021 års eldsjälar utsedda! ”Det är med glädje vi presenterar Årets eldsjälar på Mänskliga Rättighetsdagen den 10 december”, säger Kurt Nyberg, ordförande för Hjärnkoll Uppsala län.

Priset för Årets eldsjäl i föreningslivet går till Anki Kärker med motiveringen:

”Anki stödjer flera föreningar i deras utvecklingsarbete och har en stark tilltro till den egna erfarenheten av psykisk ohälsa som en kompetens. Hon brinner för att hjälpa personer med psykisk ohälsa. Hon är verkligen engagerad och ser till att den hon försöker stötta hittar det stöd den behöver.”

Priset för Årets eldsjäl inom professionen tilldelas Karolina Mark med motiveringen:

”Karolina har inom projekt Brukarmedverkan i Region Uppsala varit aktiv med att lära känna aktiva föreningar och med att utveckla brukarmedverkan i Uppsala län.”

 

 


Vår Hjärnkollambassadör Petra Rohrer har intervjuat Anki och Karolina. Se vad de har att säga!


Intervju Anki Kärker angående ”Årets eldsjäl” 2021

 

I: Ja, Anki- då börjar jag med att säga stort grattis till att du har blivit utsedd till årets eldsjäl från föreningslivet.

R: Men tack, Petra Rohrer.

I: Kan du börja med att berätta om hur ditt engagemang inom psykisk hälsa- området började?

R: Ja, det började 2013. Då började vi köra anhöriggrupper tillsammans med psykiatrin, affektiva avdelning 3a och 3b. Då blev jag handplockad av någon från Regionen som tyckte att jag skulle vara med och hjälpa till. Efter första gruppen så ville Röda Korset vara med. Sedan blev det en Röda Kors-verksamhet och där började mitt intresse för psykisk hälsa. När jag insåg hur mycket stigmatisering det fanns kring psykisk ohälsa oh vilket stort behov det fanns av stöd. Och precis som du vet, så arbetade jag med en metod, en modell som hette ”Akermodellen” eller som det heter nu ”Lära och bemästra”. Det handlar om att man har två grupper, man frågar de anhöriga vad de vill veta, sen bjuder man in personer som kan berätta och svara på frågor och i grupperna finns det alltid en person med egen erfarenhet, en själverfaren som jag brukar kalla dem som deltar i grupperna och det visade sig ganska snabbt att den personen blev den viktigaste personen för de anhöriga att få träffa. Och då fick jag hjälp från alla er i psykiatriföreningarna att hitta rätt själverfaren som ville och tordes delta i grupperna. Då insåg jag hur mycket kunskap alla själverfarna har och eftersom jag fick så mycket hjälp av er så ville jag ju ge någonting tillbaka. Så började mitt intresse. Sedan började jag gå med i föreningarna men det var väl ett par år senare.

I: Vilka föreningar gick du med i?

R: Jag började med att gå med i Balans eftersom bipolaritet var huvuddiagnosen på avdelningen. Sen hittade jag Forum för Brukarinflytande (ett 3-årigt Arvsfondsprojekt som Studieförbundet Vuxenskolan i Uppsala drev), där bl.a. du jobbade och ni hjälpte mig att hitta folk. Så det var Balans (Bipolär sjukdom och depression) och ÅSS (Uppsala Ångestsyndromsällskap) som jag först gick med i. Vi hade mycket kontakt med Frisk och Fri (ätstörningar) också. De tog sedan över ätstörningsgrupperna själv, men Röda Korset hjälpte dem. Så jag var lite engagerad i deras förening också. Med tiden har jag ju insett att det viktigaste för psykiatriföreningarna är att samarbeta – det är det absolut viktigaste för att kunna förbättra vården. Så just nu är det NSPH (Nationell samling för psykisk hälsa) som är viktigast för mig.

I: Hur tycker du att samarbetet mellan föreningarna fungerar?

R: Det som har varit slående är att de somatiska föreningarna och psykiatriföreningarna inte har fungerat ihop i t.ex. FUL (Funktionsrätt Uppsala län) och FUK (Funktionsrätt Uppsala kommun). Men jag tycker att det börjar bli bättre nu. Jag tycker att föreningarna börjar hitta tillbaka till varandra och börjar förstå… Det handlar både om att förbättra vården och om stigmatiseringen i samhället som verkligen behöver förändras. Och att vi faktiskt kan hjälpa till, för det handlar ju inte om att vi inom Röda Korset är psykologer eller terapeuter när vi leder grupper – vi är bara vanliga medmänniskor med en extra kunskap och det har också varit viktigt för mig att förändra. Det fanns ju kunskap inom Röda Korset för en del av dem som var frivilliga inom Röda Korset var ju gamla psykiatrisjuksköterskor och de blev jätteglada när jag kom med mina Akergrupper – äntligen fick de göra något. Så jag tror att vi har förändrat Röda Korset lite.

I: Jag tänker på det du säger om somatiska – och psykiatriföreningar, att kropp och själ, kropp och psyke hänger ju ihop, så vi borde samarbeta mer med varandra.

R: Oh ja, oh ja – det är jätte, jätteviktigt. Vi måste samarbeta med dem, men det är kanske stigmatiseringen som har varit ett hinder för det. Om det finns något positivt med pandemin så är det nog att psykisk ohälsa har blivit mer aktuellt. Det har skett en förändring, men jag vill också säga att stigmatisering och rädslan för att prata om psykisk ohälsa finns inte hos unga människor. Jag tycker att det är mycket mer öppet bland ungdomar och de pratar mer om hur de mår på ett helt annat sätt. Det är en förändring på väg, jag tycker mig ha sett det. Och bara det att psykiatrin har flyttat in på Akademiska sjukhusets område – ok, man kan tycka vad man vill om det – men jag tror att det har varit viktigt. Något som vi gjorde i våra anhöriggrupper som också var viktigt, var att vi anordnade anhörigcaféer. Vi hade akutcafé, café där vi bjöd in föreningarna, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, men speciellt vid akutcaféerna då bjöd vi in alla anhöriga, personal och alla från föreningarna, alla som ville komma. Då var vi i Psykiatrins hus i matsalen och då hade vi också bjudit in akutpsykiatrin, den somatiska akuten, ambulansen, polisen – det var våra populäraste caféer och där upptäckte vi ett nytt samarbete. Så även personal hittade varandra och jag tror att det är jätteviktigt att knyta ihop folk för att det skapar och ökar kunskapen. Jag tror att det är det som jag har blivit bra på – att koppla ihop folk.

I: Jag kan bara instämma. Du är superbra på att koppla ihop folk.

I: Hur kommer det sig att du har så stor tilltro till den egna erfarenheten?

R: Bra fråga, Petra! Det var ju det jag lärde mig i anhöriggrupperna. Jag lärde mig hur mycket kunskap alla med egen erfarenhet besitter och hur förvånade de blev över hur mycket kunskap man hade och hur mycket det betydde för de anhöriga. Även de själverfarna blev förvånande att det lilla de kunde berätta faktiskt kunde hjälpa de anhöriga. Det som faktiskt hjälpte de anhöriga som de själverfarna bidrog mest med var att de kunde förmedla ett hopp. Ordet hopp såg vi många gånger i våra utvärderingar. Att man kan leva ett ganska bra liv trots att man har en kronisk psykisk ohälsa, man kan få ett bra liv – det är kanske inte kört. Det var jätteviktigt för de anhöriga. Och när jag förstod att den kunskap som de själverfarna har inte tillvaratas inom vården då började jag tänka att så här kan det inte vara. Det här måste vi göra något åt. Då hittade vi ju sådant som Peer Support och hur kan man nyttja själverfarna bättre inom psykiatrin. Det lärde mig att föreningarna hade grupper där man stötte och hjälpte varandra. Det fanns själverfarna på sina håll inom psykiatrin, men detta var ju också något som saknades inom somatiken. Det här behövs även inom somatiken, men jag hoppas att Psykiatrin ska bli först med Peer Support eller medarbetare med brukarerfarenhet.

I: Ja, man hör hur engagerad du är. Vad kände/tänkte du när du fick beskedet om att du hade blivit utsedd till årets eldsjäl?

R: Jag kände mig otroligt tacksam men också väldigt generad. Och tänkte att jag ska väl inte ha detta, det finns ju så många andra som förtjänar det. Jag kan ju också tacka de som jag fått så mycket kunskap ifrån och det är ju ni alla i föreningarna. Jag har lärt mig så mycket och jag har fått så många nya vänner.

I: Varför tror du att just du har fått denna utmärkelse?

R: Jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag pratar ju ganska mycket så jag kanske märks…då kanske det märks att jag är engagerad och att jag vill och att jag i alla fall försöker göra någonting. Kanske är det att jag är bra på att koppla ihop människor. Jag har fått så många bra vänner och bra kontakter. Jag tycker om att prata med människor och jag tycker om att hjälpa människor. I grunden har jag också en kronisk, fysisk sjukdom så jag vet hur det är att vara viktigt. Det tror jag är viktigt. Jag vet hur det är att vara i vården, hur krångligt det kan vara. Jag vet också hur det är att inte kunna jobba, att inte orka jobba.

I: Tror du att man kan få fram likheterna mellan somatik och psykiatri nu när man pratar så mycket om samsjuklighet?

R: Ja, det är ju jätteintressant. Det är ju en fråga som har dykt upp de senaste 1 – 2 åren. Det är något som jag tycker är vår nästa grej att ta tag i inom psykiatriföreningarna. Jag tänker kanske inte samsjuklighet som du har så mycket erfarenhet av, utan mer i form av självmedicinering. Att man lätt kan få problem med alkohol eller droger när man har psykisk ohälsa. Det tycker jag att vi inte har pratat så mycket om inom föreningarna. Och du och jag har ju pratat mycket om trauma och det är ju det de ensamkommande flyktingarna ofta lider av och eftersom det kom så många ensamkommande nyligen, var det 2015? Så då har man ju uppmärksammat trauma och PTSD mer. Det är ju slags samsjuklighet det också som vården inte har tagit tag i.

I: Varifrån får du all energi, kraft och ork?

R: Jag kanske är väldigt social och pratar mycket, men jag vilar mycket också. Jag är ensam i perioder och det är därifrån jag får min energi. Från att ta hand om mig själv. Det blir väl så att man orkar när man brinner för vissa frågor. Många säger åt mig att jag måste ta hand om själv också, men när man gör saker som är roliga så får man ju energi.

I: Hur länge har du varit så engagerad i Röda Korset?

R: Jag tror att jag började 2003. Det var någon som plockade upp mig på ett vårdboende.

I: Kände du till utnämningen av ”årets eldsjäl” innan du själv nu blev utsedd?

R: Ja, vet du vad? Jag såg till att Röda Korset nominerade en person förut. Jag förstod att den andra personen som blivit utsedd var Karolina Mark och då blev jag lite extra stolt över att ha blivit utsedd samtidigt som henne, eftersom vi ju gillar henne och tycker att hon gör ett väldigt bra jobb.

I: Finns det något du vill tillägga som jag har glömt att fråga om?

R: Nej, jag känner att jag har pratat för mycket. Det jag tycker är viktigt är att jag har fått många kompisar. Det här med att koppla ihop folk, jag använder ju er fortfarande i min Röda Kors-verksamhet. Det är något jag vill ha med – att alla ni i föreningarna hjälper och stöttar varandra hela tiden. Det finns ju mer empati i psykiatriföreningarna än i Röda Korset.

I: Då tackar jag dig, Anki, för att jag fick göra denna intervju med dig.


Intervju med Karolina Mark angående ”Årets eldsjäl” 2021

 

I: Ja, jag inleder väl med att säga stort grattis till utmärkelsen som årets eldsjäl.

R: Tack, det är jättekonstigt! Tack så mycket, det är otroligt värmande! Jag kan inte riktigt förstå det. Det känns som att det är bland det största som kan hända. Sen vet jag inget om nomineringen eller motiveringen. Men det är den bekräftelsen som jag känner är en av de viktigaste.

I: Kan du beskriva projektet Patient- och brukarmedverkan?

R: Själva projektet är en del av arbetet som man vill få till för att göra delaktighet synligt och viktigt. Jag har lärt mig mycket av projektet under året och förstått mer och mer om varför, men kärnan i projektet har blivit varför. Och det tycker jag går väldigt bra hand i hand med utvecklingen i vården. Det börjar handla mer om relationer och mer fokus på personcentrerade…Riktlinjerna är bra att ha att luta sig emot, det är jättebra att man har fattat beslut om riktlinjerna. Då har verksamheterna detta att läsa och förhålla sig till. Men det är inte bara att implementera, utan projektet har försökt att tänka på hur man kan göra det, vilka metoder och varför i workshops, föreläsningar o.s.v. Så det har varit ett annorlunda projekt som inte har sagt att nu ska vi göra så här, att man levererar en massa under tiden och så är man klar. Det har varit ett projekt för att belysa det här, både hos verksamheter och hos brukar- och patientrörelsen. Det är en gemensam utveckling. Det finns så otroligt många verksamheter och det är så otroligt många människor som berörs. Var är det viktigt att börja påverka och vart ska det börja någonstans och sprida sig. Då är det viktigt att börja där det finns ett intresse och en vilja. Det går inte att använda en metod eller att bestämma sig för det här utan att förstå varför eller vilja det eller åtminstone vara nyfiken på det.

 

I: Hur länge har du jobbat med projektet?

R: Jag började min anställning 1 september 2020. Först var inte riktlinjerna klara och det var under pandemin och det har varit en resa som jag inte hade kunnat föreställa mig.

I: Vad jobbade du med innan projektet?

R: Jag jobbade fram till våren 2020 inom socialpsykiatrin i Enköpings kommun och då jobbade jag med att få igång en verksamhet om IPS- Individual Placement and Support – gemensamt mellan psykiatrin och kommunen där. Den verksamheten finns kvar och gör ett jätteviktigt arbete.

I: Kan du beskriva varför du tycker att det är viktigt med patient- och brukarmedverkan? Vad det finns för vinster med det för vården.

R: Mitt varför har utvecklats under den här tiden. Från början tänkte jag att det handlar om rättigheter, det handlar om demokrati. Sen har jag fått en förståelse för att det är mer än detta. Det handlar om verksamheternas behov också även om verksamheterna inte alla gånger har förstått det. Och det fick vi kvitto på i workshopen med psykiatriledningen och också inom SIP-projektet. När man funderar på vad verksamheterna vinner på att vi tillsammans pratar om vad som är bra vård och omsorg så tänker man hur har vi klarat oss utan aktiv delaktighet. Det är det viktigaste, tycker jag.

I: Hur har samarbetet med föreningar och brukarrepresentanter sett ut så här långt?

R: Det var svårt för mig att veta vart jag skulle börja. Men jag fick några tips, det var några personer som hörde av sig och så fick jag kontakter via webbinarierna där min kollega, Ulrika Toresten, hade tänkt en del. Då gav det ringar på vattnet, jag blev inbjuden till olika sammanhang där jag träffade fler. Jag tänkte också att hur sjutton kan man arbeta utan att hjälpas åt? Hur det har varit? Det hade gett mer om vi hade kunnat träffats mer. Samtidigt kan det vara enklare för vissa personer att delta när det är digitalt och man inte behöver flytta på sig. Men när man lyssnar på varandra och förstår vad det handlar om… Det har varit jätteviktigt för mitt arbete. Det här är ju något som bör arbetas med långsiktigt, det finns ingen qvick-fix. Jag hoppas att jag har kunnat förmedlat det. Det här är något som projektet och jag kan hjälpa till med att beskriva hur man ska arbeta vidare med.

I: Tycker du att det har varit svårt att komma i kontakt med föreningarna?

R: Nej, inte alls. Vi behöver ju ha aktuella kontaktvägar. Nej, jag tycker inte att det har varit svårt. Det är ju lättare om man har en relation, det är lättare att vända sig dit. Jag har inte tyckt att det har varit svårt, men jag har fått testa mig fram.

I: Hur tror du att man kan förbättra kontaktvägarna?

R: Ja, vi får nog prata om det. Inom verksamheterna finns det ju oftast kommunikatörer, men det finns ju inte i föreningarna. Jag har inget enkelt svar på det, utan det får vi göra tillsammans. Jag mejlade till NSPH:s mejl och den har alltid fungerat.

I: Hur har du upplevt själva samarbetet med föreningar och brukarrepresentanter?

R: Jag har upplevt att det finns mycket erfarenhet. Generellt kan det finnas en uppfattning om att oj, oj ska de klaga en massa nu. Men den uppfattningen tappas fort när man pratar med en människa. Jag förstår att det redan finns många brukare/patienter som sitter med i många sammanhang och bidrar, men det finns ju fler sammanhang. Det har varit roligt. Det har varit jätte, jätteroligt. Intressant och roligt och jag lär mig mycket också.

I: Vad kände/tänkte du när du fick veta att du blivit utsedd till årets eldsjäl?

R: Jag blev helt mållös. Först förstod jag inte vad Kurt sade. Samtidigt som jag ändå förstod vad han sade så tänkte jag det här inte sant – varför då? När det hade lagt sig så tänkte jag att jag brukar gå på magkänsla en del när jag arbetar och inte på hur det borde vara. Jag blev både mållös och otroligt glad. Men jag kan fortfarande inte riktigt förstå det.

I: Men du kände till att ”årets eldsjäl” fanns. Hur fick du den informationen?

R: Jag läste om det i Enköpings Posten. Jag läste om tjejen som fick det förra året – jag har tappat hennes namn, men hon var väl från någon av föreningarna i Enköping. Och då tänkte jag att wow, det måste vara en bragd! Men jag kan inte säga att jag direkt visste vad det var, det har väl inte funnits i så många år vad jag förstår. Det kanske inte är så känt.

I: Finns det något som du vill tillägga gällande årets eldsjäl?

R: Jag är så stolt så jag håller på att spricka. Jag kommer att berätta om detta. Detta är nog den största bekräftelsen på att projektet har lyckats. Det här slår all annan bekräftelse. Sen hoppas jag att själva syftet med projektet blir bra, att det blir som det är tänkt.

I: Vad har du för förhoppningar när projektet tar slut?

R: Att det finns en funktion som stöd för verksamheterna så att de vaknar framöver och att de förstår vikten av det här och då tillsammans med en funktion inom brukarrörelsen så att de kan hjälpas åt med det här. Min förhoppning är att utvecklingen fortsätter som det är tänkt och att det finns ett intresse från alla håll. Jag är optimistisk.

I: Då tackar jag dig, Karolina, för att jag fick göra denna intervju med dig!

R: Tack själv för att du ville göra intervjun och hälsa alla!