Redan som barn utvecklade Henrik en känslighet för andras stämningslägen. I en familj präglad av psykisk ohälsa lärde han sig att läsa av sin omgivning innan han hann känna efter själv. När pappan blev deprimerad föll ett tungt ansvar över Henriks axlar. Som fjortonåring fick han höra att han skulle ta över familjegården. Detta var ett krav som skulle förändra hans liv.
I vuxen ålder försökte Henrik kontrollera sin inre otrygghet genom prestation och perfektionism. Han blev mekaniker, detaljorienterad och samvetsgrann. Men tvivlet åt sig in. Hade han dragit åt alla bultar? Hade han gjort fel? Med tiden tog tvångsbeteenden över. Oro, kontroll och självkritik styrde hans vardag. Närheten till andra blev svår eftersom han bar på en skam över att inte räcka till.
När han blev pappa fördjupades kampen. Ångesten smög sig in i föräldraskapet och i vardagens små stunder. Tvånget spred sig till hemmet, till barnen, till bilen, till dörren m.m. Han började tillslut känna sig som en fara för sina egna barn. Det var då han stod inför ett val: att ge upp eller att försöka igen.
Henrik beskriver sitt möte med döden som en slags vändpunkt. När han insåg att han hade makten att avsluta sitt liv blev det också möjligt att fullt ut ta ansvar för det. Det blev startskottet på en lång väg tillbaka genom terapi, stöd, alternativa behandlingar, meditation och en inre vilja att inte låta smärtan definiera honom.
Henriks berättelse handlar om att vara människa i sin mest sårbara form. Om att bära på självtvivel, skuld och en ständigt viskande rädsla. Men också om hur den smärtan kan bli en port till närvaro, självinsikt och livskraft.
Bild krediterad av: Mattias Tengstrand, Vox Vigor
