Maj Grandmo

Tema: Musikens helande kraft

Min resa började tidigt. Jag var ett s k särkullsbarn. Det man kallar det barn som föds efter en skilsmässa och oftast finns i en ny familjebildning. Tidigt delade våra respektive föräldrar upp oss barn efter vilken pappa vi hade. Och det blev så fel. Det kom att handla om en god och en ond sida, den kom att handla om utfrysning om mig som betraktades som dottern till djävulen, dvs min far Från nattskräck till psykos vid 14 års ålder hade jag bara en sak som gjorde att jag kunde överleva: Musiken.

När jag fick gitarren julen 1966 minns jag känslan. Den långa halsen, den skrymmande kroppen och de vibrerande strängarna. Det här var vad jag längtat efter under mitt korta liv. Nu var den min.

Jag skrek ut min ilska och min sorg, min längtan efter livet, min rädsla och min kärlek till den jag inte hade mött än, tillsammans med gitarren.

Min far misshandlade mig för minsta lilla sak. Ett knäppande av naglar, att titta på TV från köket in i rummet och att svära i hans närhet. Han kom att representera den djävul som prackats på mig av andra som ville ha sina egna händer rena.

Det var under tonårstiden jag började skriva mina första låtar. De var inga mästerverk, texterna var helt obegripliga även om musiken var bra. Men jag blev allt bättre och snart började omgivningen också märka det. Jag fick spelningar och spelade ibland tillsammans med andra.

Fast mestadels var jag ensam, solo, utfryst. Men musiken kunde man inte ta ifrån mig. När jag drabbades av en psykos 14 år gammal gjordes ingenting. Min mamma var med på läkarbesöket och talade om för doktorn att jag var “ledsen”. Men det hon inte visste var hur jag tänkte döda henne vid en viss tidpunkt och att ångesten trängde rakt igenom hela min kropp. Jag skrev låten Dangerous Jenny utan att veta vad det egentligen betydde. Och så har det varit. Mina känslor och upplevelser har värkt fram musik som kommentarer till det inträffade.

Vid 25 slog sig demonen ner på mina axlar. Jag hade börjat på psykologlinjen med diffusa idéer om hur jag skulle arbeta i yrket. Efter en tids alkoholmissbruk och depression trängde sig sjukdomen fram. Den verklighet jag kände till försvann och istället växte sig en värld fram som var fullständigt bisarr och skräckinjagande. Jag minns hur en vän följde med mig till psyket, sedan är minnet blankt ända tills jag ser mig själv sitta i en avdelnings rökrum och lyssna till Dire Straits. Efter några dagar kommer min kompis med min gitarr och plötsligt förstod jag att jag inte var ensam utan att någon förstod mig. Det var första gången jag erfarit detta.

Mitt liv har varit att slåss mot demonerna. De har aldrig återkommit så till en grad som när jag var 25 men dröjer kvar som skuggor av det förflutna. Visserligen har jag fortfarande kontakt med psykiatrin men det är mest i form av samtal med min samordnare. Läkare träffar jag ibland och de höjer eller sänker medicinen beroende på mitt mående.

Min musik har aldrig svikit mig hur mörkt mitt liv än har varit. Och gitarren är fortfarande min bästa vän.

/Maj
Musiken har aldrig övergivit mig. Min bästa vän är fortfarande min gitarr.