Idag, 30 mars, är det Internationella dagen för Bipolär sjukdom. Bipolär sjukdom innebär att du får skov av depressioner och manier i olika perioder. Det finns olika typer av sjukdomen och ca 2 procent av befolkningen drabbas. Diagnosen kan orsaka mycket lidande. Men med rätt hjälp, behandling är det möjligt att må bra och leva ett stabilt liv.

Vår Hjärnkollambassadör, Ylva Kristina Larsson är en av alla de som har Bipolär sjukdom. Här nedan berättar hon öppet om hur det är att leva med psykisk ohälsa och Bipolär sjukdom:

Jag har en bipolär sjukdom.

Jag är Ylva Kristina Larsson och jag har växt upp med psykisk ohälsa (bla bipolaritet) på nära håll som anhörig och som drabbad själv.

Oavsett vilken form av psykisk ohälsa det gäller så är mitt första och största tips att våga prata om det!
Att våga vara i det och att acceptera det om än svårt att behöva göra.
Nödvändigt (tror jag).

För tystnaden stal mkt av min tid.
Min livstid.

Som barn t.ex. när jag väntade och väntade utanför en stängd dörr till det rummet min anhöriga låg i depression.
Jag förstod inte varför hen plötsligt var instängd där.
Varför hen inte längre ville leka med mej.
Men jag väntade där som en trogen hund.
För jag visste att förr eller senare så skulle hen komma ut och leka igen.

Jag önskar att någon hade berättat för mej varför hen gjorde så här då.
Istället trodde jag att det var fel på mej.
Jag önskar att jag hade fått chansen att få förstå.

Idag förstår jag.
För jag ligger själv bakom stängda dörrar i perioder, sk depressiva skov.
Och jag öppnar upp igen för världen i andra hypomana episoder av sjukdomen.

Precis som den bergochdalbana som ju livet faktiskt är.
Fast jag tar kanske ut svängarna lite mer.
Kan man säga.
Det går upp och det går ner och bromsar in och om igen.

Jag har accepterat att jag har den här bipolariteten med fler psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser.

Jag känner att det är lättare att gå MED istället för EMOT symtomen och förloppet.
Det är en del av mej.
Men det är inte jag.
För mej är det en viktig skillnad.
Men jag respekterar att alla tycker/känner olika.
Jag väljer bara att inte identifiera mej med diagnosen.

När sjukdomen först debuterade för mej i tidiga tonår så var jag bara rädd.
Ovissheten.
Okunskapen.
Vad fan hände i och med mej?!?
Jag försökte att dölja detta.
Men det går inte att gömma en bipolär sjukdom.
Den presenterar sej själv.

Men återigen önskar jag att jag hade fått mer kunskap och information.
Någon som berättade för mej vad det handlade om och vad som hände med mej.
Gärna någon med egen erfarenhet.

Men jag försökte att själv lista ut mina problem.
Det gick inte så bra.

Först 30 år senare (jag är idag 45 år) kunde jag förstå mej själv mer och mer samt lära känna dessa diagnoser.
Men då hade jag utvecklat ett destruktivt och  aktivt blandmissbruk att behandla även.

Med mer eller mindre insikt gick jag helt in i den vårdapparat som erbjöds mej.
Den bygger på tillit och respekt.
Och jag vågar prata!
Äntligen.